acompassion

Mmm... jag tror det beror på sommaren å kanske att jag har en inneboende. Ja att jag inte bloggat på länge då. Alltså. Varmt ute. Trångt inne.

Idag är jag fylld av kärlek. Det finns så många fina människor i mitt liv. Människor som dessutom berättar för mig att jag är bra som jag är. Ja som om jag inte vet det. Egentligen. Det känns ibland som att jag inte kan vara tacksam nog för det. Utan er så skulle jag bara vara en liten lort. Eller som Anki skrev idag: Att det är en viktig ingrediens i bakelsen å ibland känns det som att den skullle bli döbakt utan stöd och kärlek.

Förutom det så blir det ju EM nu då. Island. Jag åkte till Island en gång. 10 dagar var jag där. Helt ensam. Ingenstans att bo. Men allt ordnar ju sig liksom. Tack vare en engelsman, en spanjor och en fransman. Vi hamnade i bergen. Vandrade. Jag utan skor. Typ. Spanjoren blev arg och lämnade oss. Fransmannen gick och somnade. Helt fjuttad. Också engelsmannen då. Den räddande medberoende-mannen. Han hade allt. Tält. Mat. Vandrarstavar. Pannlampa. You name it. Tog hand om oss. Ja och mig framförallt då. Det kunde verkligen gått precis hur som helst. Annars. Ungefär lika illa som det gick för Island idag då.

Nu kom inneboenden hem igen å snart är det natten. Jobb imorgon. Psykologsamtal och chefssamtal. Ni förstår att jag lär vara på alerten.