acompassion

Ja här är jag. Pippi Långstrump/Ronja Rövardotter. Söndag morgon i ett tyst hus på landet. Med Herr Nilsson/Birka sonen sovande på neder våningen. Arbetslös. Ja eller nästan i vart fall. För lite LAS. För lite lojalitet. Med kommunen då. Slet mig loss från denna låtsas värld. Med värdigheten i behåll. En liten i magen. Mmmm... sant! Konstigt! Glad men ändå ledsen. Sjukdom har drabbat min familj. En elak sjukdom. Cancer. Hatar att inget kunna GÖRA. Bara denna väntan... och plåga....

Vårkänslor. Längtan efter ett mitt hem. Skåne. Landet där det händer. Där det expanderar. Där det är dejligt me de danske kerligheden (kan vara fel men kändes så rätt...) På väg nu in till staden. Gävle. Ska luncha med min vän. Sen yoga. Gravidyoga. Ha ha... nu är jag snart som alla andra. På ytan i vart fall...

Rymdblomma. Det är jag det. Jag har genomskådat samhället. Nu står jag inte ut. Allt är av plast. Som Johan säger. Då. Ett fejkat samhälle är till för fejkade människor. Hur ska jag någonsin kunna känna mig som en av något som bara fyller människans ego. Jag tycker samhället är komik. Ångest-komik. Detta är inte något som jag direkt kom på idag. Snarare något jag alltid vetat. Där inne i kärnan. Idag drog jag igång. Stimma loss. Nu är det mobiliseringsdax. Alla rymdblommor ska samlas. Vi ska bygga trädgårdar. Stora trädgårdar. In this space. Fast out of space. Liksom. Vem kan ta detta inferno på alvar? Måsten som inte finns. Rädslor som spöken. En värld där det friska blivit sjukt och det sjuka blivit friskt. Hur ska jag motivera min barn (som jag kanske får en dag) att delta. Att göra sin plikt. Utan att jag känner att jag lurar dom... Löjligt. Meningslöst.

Imorgon då är det den fina dagen. I min hjärna nu. Alltså. Idag har det varit en annan dag. Mitt jubb. Ja. Det är helt fantastiskt. Jag vet vad jag älskar. Inte är det byråkrati och manipulativa "vi-låtsas-att-du-får-va-med-men-det-är-inte-sant-vi-bestämmer-ändå möten" Ni som inte är inne i skolans värld. Kanske tänker. Vad menar hon nu. Det är just det. Skolan arbetar med demokrati. En något annorlunda demokrati. Ungefär så här. Alla får vara med. Alla får säga vad dom tycker. Men en bestämmer. Typ. Som anställd av skolan har du rätten att manipulera (vilket sällan egentligen fungerar men man tror det) resultatet av ett möte. Som anställd på en skola behöver du sällan ifrågasätta ett beteende. Ditt beteende. Det du ifrågasätter är barnets beteende. Ja när det stör ditt då vill säga. Så leken "vi-sitter- och-ler-och-låtsas-att-vi-gillar-varandra fungerar" mellan vuxna då. Barn är smartare. Det är det jag älskar. Barnen. Och mötena MED människorna. Jag skrattar. Vilken parodi. Skulle bli bästa såpan ever... Jag lovar.

Just det de var imorgon. Christian Kjellvander & Kristoffer Åström. Den fina dagen.

I am back.... lite mer vis än senast. Kanske. Jo snart 31 år gammal (en vecka kvar....) börjar det ju bli dax att förbereda sina memoarer. Åtminstone känns det så när facebook påminner mig om det förgågna. Ibland känns det som att dåtiden är en film. Det är liksom inte jag som levt mitt liv. Ska det va så? Tänk då är liksom det jag gör idag film snart. Och eftersom jag funderar på min livsbok så borde det vara så att den blir en roman istället för en biografi. Hmmm.... snurrigt det där. Men det är fantastiskt kul!!! Med gamla vänner alltså... och nya.... Har precis skaffat en ny vän. Tiger. Min katt.

Sen är det snart julajävel också. Men detta året ska det bli annorlunda. Om Olle vill alltså. Då blir det tomtemor från skåne som tomtar hos barnen i Gävle. Så vet ni någon som behöver tomte i år så kommer jag. Och Olle då. Min själsliga storebror. Hoppas jag.

Nu ska jag till köpis.... see ya!!!

gillar även Kents nya skiva. Tillbaka till samtiden. Deras texter. Tar tid att uppfatta. Det är poesi. Som Bob Hansson. Typ. Mormor var också med idag. När vi höst fotograferade. Vid havet. 


och lillasyster


sen har blommorna fått ny jord också...och andra ännu mer lyx. Ny kruka. Kärlek. 

...det känns bara som att det är dax. Att typ anstränga mig lite. På många plan. Hamnar i det där stadiet. Nu är det vardag igen. Jag börjar snurra huvudet. Många varv. Var är nästa utmaning. Nästa kick. Är det kanske dax att lugna ner tempot. Hmm... Livets eviga balansgång. Pippi Långstrump. Kanske inte så konstigt att detta smeknamn alltid dyker upp. Undra då var Herr Nilsson och Lilla gubben är. Hur skulle det vara om Mr herr Nilsson dök upp. Det skulle ju vara en kick. I vart fall. Den kicken kan ju leda till Lilla gubben. Om man tänker så då. Jag gör väl det lite grann. I min dröm. Undrar när det är dax för mig. Liksom. Min höst är och kommer att vara. Och har varit. Fylld med fina minnen. Besök i Stockholm. Retreat i Järvsö. Yoga nyår i Sågarbo. Psykosyntes vecka. Stegarbete=inre resor. Frigörande dans. Mamma-Pappa helg. Couchsurfing-möte. Dessutom får jag möta mig själv i en massa jobb utmaningar. Det kunde varit tråkigare... Så Herr Nilsson är ju när allt kommer omkring inte såååå viktig. Just nu.

Alla kämpar vi för något!

Det finns skadeskjutna björnar i trakten. Säger mormor. Så om jag ser någon. Hmm. I Gävle. Dom kan ju komma in i bebygelsen när dom är skadade. Säger mormor. Så har jag lovat att inte gå ur bilen. Då. Om jag ser en björn alltså. Sa att det nog är större risk att jag träffar en farlig människa. Än en björn. I Gävle. Kanske. Eller är jag bara en naiv skåning. Kanske. Men tack för omtanken och kärleken. Gillar dig mormor. Skarpt.

Jag har en sida som är jobbig. Ja jag har många. Ibland. Men nu mest en. Att välja. Så nu ska jag göra ett val. 1. åka till Hawaii över jul. 2. Gå en förberedande kurs i psykosyntes. När jag frågar killar säger dom Hawaii. När jag frågar tjejer säger dom kursen. Hmm. Jag är ju tjej. Kanske jag ska lyssna på tjejerna då. Eller. Alt. 2 blir mycket billigare. Det är plus. Vad tror ni. Vilket blir bäst. Det känns så här svårt i själen.

Dagens kommentar. Liam. Einstein ni vet. Ankis son. Påväg hem från dagis. På stadsbussen med mamma. Då undrar han. "Mamma, när man har så där ont i hjärtat är det för att man är sjuk eller är det att för att man längtar så mycket hem?" Liam är fin. Han är kärlek. Han tycker om Ankis rumpa också. Men mest tycker han om att lyfta upp den lite ibland.

Söndag förmiddag. Har just drabbats av det jag gillar minst. Obeslutsamhet. Är det någon som har trick för hur man inte stannar kvar i det? Och inte gör något. Till slut. Det blir ofta så för mig. Känner mig lite arg också. Också lite ensam. Arg på en situation. Där någon i panik försöker förminska min handlingsfrihet. På bekostnad av andra människors välbefinnande. Detta på grund av rädsla. Vet inte men rädsla för nya saker. Rädsla för misslyckande. Rädsla för en så kallad tillsynsorganisation. En organisation som arbetar för att människan inte ska behöva ta så mycket ansvar själv. Ibland iallafall. Det svenska samhällets "medberoende-syndrom". Jag blir trött. Jag blir frustrerad.

Oj. Fick ett infall. Ett av dom många. Infallet kom igår. En stunds övervägande. Bestämde mig för att sova på saken. Vilket i min värld är helt outstanding vuxet. Moget. Det handlade om att säga till en viss person vad jag tycker. Jag somnad. Vaknade. Tänkte. Typ två minuter. Fick för mig en massa saker. Skrev ett meddelande. Läste. Läste. Redigerade. Ångrade. Skrev igen. Tänkte. Blev rädd. Skärpte till mig. En halv timme hade gått. Låg med fingret på sänd. Kom på. Att jag kan ångra mig hela livet om jag inte... Okej. Tryckte. Skit!!! Vad gjorde jag. Puh. Ring en vän. Fort. Prata prata prata. Blev lugnad. Är nöjd. Gjorde rätt. Drack kaffe! Vilken fantastisk söndagsmorgon!

Dom e så fiiina. Min farmor och farfar. Saknar er!

Okej. Människan. Denna varelse kan tolkas som ett fysiskt paket. Det fysiska paketet upplevs av ett annat fysiskt paket. Dessa båda tolkas av varandra. Nu till det kluriga. Tolkningen. En tolk är någon som översätter. I vanliga fall handlar det om ord. Right. Men vad har orden för menning. Egentligen. Ingenting. Typ. Min fysiska kropps sinnen tolkar den andra fysiska kroppen. Oavsett. Klurighet nummer två. Min hjärna hänger inte alltid med på detta. Min känsla hänger alltid med. Intuition. Klurighet nummer tre. Marknadsekonomin. (vad har det med saken att göra) Samhället bygger på detta. Vi köper det. Vi far iväg i det. För att vara en samhällsmedborgare och upprätthålla detta inferno bör du konsumera. Massor. För att kunna det måste du. Stänga av. Sätta på hjärnan. Sluta vara närvarande. Tolka den varelse du möter med hjärnan. I fack. Via ord. Vad händer då?  

Jag ÄLSKAR äpplekaka!!!! Hinner glömma det varje gång det blir höst igen. Helgen har varit fylld med just det ÄPPLEKAKA! Och en massa virrvelvindar. Anette och Anki tack för att ni finns när det stormar till. Annars har det mest varit. Träning. Shopping. Kvinnoträffar. Dans. Bad. Också en liten tår till Carolina Kluft. Så klart.

Envist. Tanken på att resa är envis. Precis som Antonellos åsna. Det var helt fantastiskt på hans farm. Lugnt och skönt. Också damerna från Miami. Som verka tycka det var en överlevnadskurs. Det fanns ju ingen AC. Och öppna man fönstret flög ju myggen in. Vad gör man DÅÅÅ?????





Det var här vi bodde. Hängmattan. Och hunden Happy. Mina favoriter.

Det var dags att träffa en ängel. Vilket jag så klart inte förstod. När jag kom hem till kvinnan. Ja hon som jag inte pratat med så mycket innan. Men bara visste att jag gillade. Lugn. Det var som att när hon började prata så prata hon om mina drömmar. Vissa hade hon uppfyllt i sitt liv. Andra ville hon uppfylla. Vi behövde inte prata så mycket egentligen. Men det gjorde vi ändå. Såklart. Nu är det på gång. Dans. Beröring. Meditationer. Kvinnlighet. Urkraft. Det känns som att bara jag drömmer mina drömmar tillräckligt starkt så blir dom verkliga. Gång på gång.

Också va det mormor. Hon hamnade på sjukhuset. Något med hjärtat. Idag fick jag köra vägen upp till Huddiksvall. Den vägen är så fin. Ja det var där hon låg. Pigg som bara den. Visade det sig. Ögonen glittrade som på ett litet barn. Dom hade sprutat knark i henne. Som hon sa. Tänk att jag är glad. När jag får köra 30 mil. Sitta i ett sjukhusrum. Som luktar illa. När solen skiner ute. Glad för att jag kan var där. Att jag är ett barnbarn som är närvarande. Jag tar ansvar för min familj. Så var det inte förr. Var aldrig närvarande. Hade inget intresse av att vara en del av en familj. Ja om det inte handlade om att få pengar eller presenter eller mat. Något har hänt. Jag är lycklig!

Vill inte jobba. Vill bort. Vill inte vara fast . Vardagslunk. Saknar er couchsurfare. Försöker läsa tidningens artikel: "Så får du tillbaka arbetslusten efter semestern" Försöker. Vill inte ens läsa den. Skymtar något om att ändra gamla mönster. Tycker att det är allt vad mitt liv handlat om dom sista åren. Ändra gamla mönster. Får väl testa det då. Äta middag till frukost och frukost till middag. Eller. Kanske inte så dom menar. Ja jag ska läsa den. Snart. Ska bara sakna och längta lite till... Hawaii... Super-cool!

584 bilder anlände igår. Tack Alex. Här är en. På just Mig och Alex. Vill ni se fler så leta upp mig på CS där dom snart kommer att vara uppladdade en del av dom. Alltså.


Igår spelade jag radioteater. Låtsades vara couchsurfingvärd. Kul. Kommer att spelas upp en dag snart i radion. En liten snutt om varför couchsurfing är som himla bra. Varför hela världen borde testa. Och lite sånt.

Ja då var man tillbaka. Jobb. Oj oj oj. Vad ska det bli av detta. Inte mycket mer än en kontorsstol finns på plats. Schyst stämning. Hip hop på andra våningen som jag kan digga till. Lite som att fortfarande vara på semester. Läger för ryssar i konferansrummet. Toan luktar camping. Engelska med diverse brytningar. Funderar på att sova över. Typ. Som förr då. När jag inte KUNDE ta mig hem...

Tillbaka i Norrland...  Cityfest. Småstadsidyllens lycka. Krypa ur sina mentala fängelse och för fyra dagar är allt tillåtet. Inte minst att dricka sprit. Kommunen sponsrar ju. Missär. Grannar som bråkar. Barn som gråter. Vuxna som blir till barn. Mitt i allt får jag lust att delta. Försvinna in i deras ansvarslöshet. Kanske är det min erfarenhet som gör min tolkning. Eller är det något som main-stream vill ha. Några dagar av oreda. Är det jag som är annorlunda. Vem vet. Lättare att fördömma än att erkänna. Snurrigt är det.

Livet kräver ansträgning av mig. Just nu. Det går trögt. Autopiloten går på. Behöver andlighet i mitt liv. Människor som är mer närvarande än jag. Ringde Ulla. Kvinnan som jag skulle mött i höstas. Då när egot tog över och styrde mig ifrån mitt inre. Maten blev mitt gift. Ulla dansar. En kvinna med livserfarenhet och en stark energi. Vi ska snart träffas. Tystnaden har mest talat mellan oss tidigare. Nu är det dax att odla vänskap. Är glad att jag har livet som hjälper mig att tag i mig. Annars kanske jag blir en del av det där som jag fördömmer. Cityfesten. Typ.