acompassion

Då sitter jag här och väntar. Min soffa är ledig. Kan någon intressant människa snart komma och låna den. Couchsurfing. Tänkte själv surfa iväg till någon soffa. Snart. Paris kanske. Eller Berlin. Kanske. Kanske.

Har haft en kvinnodag idag. Åsa tycker jag kör bra. Men fort. Borde köra mer sakta. Åsa är rädd att jag ska krocka. Eftersom jag är skytt. Då. Kvinnodagen ordnades av en kvinna som varit en man. Lite svårt att känna kvinnliga vibbar från henne. Faktiskt. Ja också har han hört av sig nu då. Igen. Mitt i allt. Det kvinnliga. Undra vem som är mest förvirrad. Jag. Typ. Kanske. Kanske.

Myggen också. Nu är det många. Gillar dom inte. Vårviksmyggen bet mig stygt igår. Kasta macka med Micke. Gick inte bra. Tre studsar. Micke studsa åtta. Gillar inte att förlora. Gav upp. Men det är fint i Vårvik. Gillar vattnet på kvällen mest.

Ja. Here we go again. Universumskrafter styr oss att vara i kontakt fast att vi enligt samhällets uppgjorda system säger att vi inte är det. Ja. Det är så mitt liv fungerar. Jag är alltid i kontakt med de energi som jag bör vara kontakt med. Spelar ingen roll (...hur du ser ut... ha ha kom att tänka på The Pinks när jag skrev det där.... undrar vart dom är nu? 80-talet. Vart tog du vägen? 80-talet När jag tänker på dom så tänker jag. Heta linjen. Oj Oj...) om den fysiska kroppen befinner sig på en annan del av vår planet. Kontakten är där. Eller hur Arjan? Hyfsat trött på denna strukturerade miljö är jag. Någon hjärna har bestämt hur allt ska fungera för människans välmående. Vilken illusion. Manipulation. Hjärnan får ingen att må bra. Än en gång tvivlar jag på huruvida jag verkligen ska vara en del av det sjuka eller om jag ska ta mig ur det och bli en del av det friska. Ja som då uppfattas som sjukt av majoriteten av befolkningen. Det känns som att jag varit här förr. Detta händer mig så fort jag tvingas att professionellt förhålla mig till systemet. När jag är privat känner jag mig fri att delta i det som jag anser mig behöva delta i. Avstå från resten. Mitt hjärta känner starkt att jag inte är en del av detta. Min hjärna försöker lösa hur jag ska komma ur det. Pengar. Vilket gissel. Vad behöver jag för att må som jag vill. Ja och än en gång är det så att det enda jag vet är att jag inte vet... det allra bästa är att jag vet att jag är där jag ska va just nu. Så snart jag bestämt mig för var jag vill så blir det så!!!!

Mmm... jag tror det beror på sommaren å kanske att jag har en inneboende. Ja att jag inte bloggat på länge då. Alltså. Varmt ute. Trångt inne.

Idag är jag fylld av kärlek. Det finns så många fina människor i mitt liv. Människor som dessutom berättar för mig att jag är bra som jag är. Ja som om jag inte vet det. Egentligen. Det känns ibland som att jag inte kan vara tacksam nog för det. Utan er så skulle jag bara vara en liten lort. Eller som Anki skrev idag: Att det är en viktig ingrediens i bakelsen å ibland känns det som att den skullle bli döbakt utan stöd och kärlek.

Förutom det så blir det ju EM nu då. Island. Jag åkte till Island en gång. 10 dagar var jag där. Helt ensam. Ingenstans att bo. Men allt ordnar ju sig liksom. Tack vare en engelsman, en spanjor och en fransman. Vi hamnade i bergen. Vandrade. Jag utan skor. Typ. Spanjoren blev arg och lämnade oss. Fransmannen gick och somnade. Helt fjuttad. Också engelsmannen då. Den räddande medberoende-mannen. Han hade allt. Tält. Mat. Vandrarstavar. Pannlampa. You name it. Tog hand om oss. Ja och mig framförallt då. Det kunde verkligen gått precis hur som helst. Annars. Ungefär lika illa som det gick för Island idag då.

Nu kom inneboenden hem igen å snart är det natten. Jobb imorgon. Psykologsamtal och chefssamtal. Ni förstår att jag lär vara på alerten.