acompassion

Vet ni som det känns när en sanning blir en illusion. Den zon som borde vara som mest trygg blir en krigzon. Igen. Styrd av rädslor och förakt. Vem äger rätten att vara sårad. Kampen blir outhärdlig. Människor tynar bort i sin ensamhet. Smärtan i att se infernot driver mina tankar mot flykt. Rädd för att se. Rädd för att höra. Ska fler slott rasa. Fler bomber falla. Ständigt dessa hoppets vapenvilor. Det enda jag önskar är att alla vapen kunde förbytas till kärlek. Att jag skulle kunna kliva in i mitt gamla hem och känna att vi alla var i samma värld. En värld utan skam.

Ja nu är det de där med tekniken. Igen. Datorn får för sig att koppla ner varje gång jag ska föra in nya bilder till den. Sååååå ingen bild nu heller.

Har varit på resa. Igen. Gotland. Ön som jag älskar!!! Det var en del att stå i. Först var det banan-mannen. Han som vi ska anmäla till 100 höjdare. Där jag och Julia (ja eller Elin kanske jag ska säga) ska praktisera. Ett litet tag. Banan-mannen är vår ingång. Ni kanske undrar vem han är. Det gör jag också. Det jag vet är att han levt på bananer i åtta år. Nu äter han annan frukt också. Vi är lite rädda för Fredrik och Filip bara. Om dom ändrar fokus. Typ. Julia å Lana. Också var det den där DJ:n då. Gessle är inget bra. Fatta det. Men Johnny gillade det. Lite. Eller nä hur va det nu. Förvirrad. Det var så mycket. Liksom. Jacob tittar på tjejkläder. Ramone gräver upp basilika. Till tanter med lite väl mycket burr. Lotta säger att hon är saker hon inte är. Samtidigt som hon säger till andra saker om pigg men inte fräsch. Eller nått. Också Anders då. Han som är rädd för spindlar. Han har problem med språket. Skånskan. Fattar ingenting när vi blir mer än en. Max i Uppsala. Fiket i Nynäshamn. En kaffe och en semla. Kan jag skriva upp det? Chabbe som glömde passet. Vi som inte hitta bilen. Räser-Lotta.

Jag längtar till nästa resa.... om ett år.... Hoppas katten har gått ner i vikt å att Micke är där.

Om jag fick uppfinna en sak. Vilket jag får. Har bara inte hjärnan till det. Eller nä just det. Det är just hjärnan som ska bort. Kanske. Säger dom som vet. Vi kan kalla min uppfinning Fuertemujer-dropp. Jag skulle använda det varje kväll. Lägga mig ner. Koppla in mojängen. Efter bara några minuter skulle alla mina "jag är stark och klarar mig själv försvar" läggas ner. Jag skulle ligga i knäet på en vän. Utan att le. Utan att prata. Utan att känna mig skamsen. Låta mig bli klappad på huvdet och pysslas om. Min kroppp skriker efter det NU! Ja jag vet att den uppfinningen inte behövs. Jag kan det ändå. Jag vet så j-vla mycket så jag spyr ibland. Just det där är ungefär som med kärnkraften för mig. Många vet att det bör läggas ner. Om det inte läggs ner är risken stor att skiten sprängs en dag. Men i praktiken händer det INGENTING! GODNATT! 

För er som inte känner till Lana så är hon en stor del av mig som bara presenteras för mina väl invigda vänner. Hon har tagit en mängd dyssiga skepnader i mitt liv. På senare tid har hon dock transformerats till en andling och älskvärd del.

...som alla andra... vet inte. Eller jo vet! Har aldrig känt mig som andra. Vet inte om jag vill vara som andra. Det finns liksom redan så många av dom. Ändå. Ibland. Tror jag att det ska funka. Det skulle vara så mycket enklare. Då. Om jag gillade det där kollektiva valet. Valde det där som alla andra gör. Utan att reflektera. Bara vara nöjd. Det är inte så. Kan man va tonåring hela livet. Jag tror det. Vill känna mig fri. Alltid. Kanske är det på grund av vem jag är. Kanske är det på grund av mitt stjärntecken. Kanske är jag född i fel land. Hur det än är så är det som det är. Och inte har jag någon lust att skänka mitt liv åt eviga kamper... Mitt liv är lätt att leva liksom. Inte tillhör jag någon kollektiv offeridentitet. Nej tack till det kollektiva självmordet.

Min bror skrev till mig för ett tag sen hur han uppfattade mig... Han skrev:
Anna är omtänksam. Då menar jag inte bara mot oss och sina vänner, utan mot uteliggaren, blomman, trädet, den ensamma papperskorgen i parken. Vad jag menar är att hon har en plats i sig själv och sitt hjärta för alla på något konstigt vänster. Brukar för det mesta ta sig tid till att prata eller lyssna en stund.
Vardagshjälte! vad jag menar är att hon alltid kan låna ut en hundring, kan bjuda på mat om det krisar och viktigt är att hon alltid lånar ut musik när man vill. Det är bra! Sådana små men viktiga saker.
Egen. Med det menar jag att hon är sin egen person. Helt skapt av erfarenheter osv. Aldrig något som e fabricerat eller så. Jävligt äkta på något vis. Det e skönt för det är tyvärr inte så vanligt!
Anna är en väldigt god vän.

När jag läser det blir jag varm i hjärtat. Jag vet hur jag vill vara och det är precis så där. Egen. Omtänksam. Vardagshjälte! Har mitt eget tempel. Med en massa sköna stunder. Alla ni som vågar gå med anden genom era kroppar. Vi är så mycket mer än bara hjärnor. Glöm inte det. Låt kroppen leva med er inte emot er.

Saknar dig Erica. Hoppas vi ses snart...

Vad var det som hände med tanten som sluta leva. Tanten som fastnade i feminismens bitter-träsk. Var visionen en egoitsisk kamp som hjälp för flykt. Jag är så TRÖTT på surtanter. Ni vet dom där som ler utan själ. Dom där som ler som mest när chefen är på besök. Ja ni vet vilka jag menar. Som tur är finns det gladtanter med. Dom där som kanske inte förde just den där kampen. Dom där som istället gjorde världen till en bättre värld just där dom var. Så tack städ- och mattanten och du på COOP som alltid ler!

Vet inte om jag vågar gnälla mer. Men det finns ett ord. En grej. En mojäng som idag fick mig att äta en laddning godis... (ja ja jag vet... jag åt själv godiset ingen annan... pretto!) Känner hur fingrarna krampar när jag ska skriva ordet. Hur käkarna spänner sig och det kittlar i underarmarna... ROUTER!!!! Handla det aldrig... eller handla det men dra med er butiksgubben hem för installation... 

Oooopsss mitt sovrum är färdigt!