Jag tillhör inte denna världen...
Rymdblomma. Det är jag det. Jag har genomskådat samhället. Nu står jag inte ut. Allt är av plast. Som Johan säger. Då. Ett fejkat samhälle är till för fejkade människor. Hur ska jag någonsin kunna känna mig som en av något som bara fyller människans ego. Jag tycker samhället är komik. Ångest-komik. Detta är inte något som jag direkt kom på idag. Snarare något jag alltid vetat. Där inne i kärnan. Idag drog jag igång. Stimma loss. Nu är det mobiliseringsdax. Alla rymdblommor ska samlas. Vi ska bygga trädgårdar. Stora trädgårdar. In this space. Fast out of space. Liksom. Vem kan ta detta inferno på alvar? Måsten som inte finns. Rädslor som spöken. En värld där det friska blivit sjukt och det sjuka blivit friskt. Hur ska jag motivera min barn (som jag kanske får en dag) att delta. Att göra sin plikt. Utan att jag känner att jag lurar dom... Löjligt. Meningslöst.