acompassion

...som alla andra... vet inte. Eller jo vet! Har aldrig känt mig som andra. Vet inte om jag vill vara som andra. Det finns liksom redan så många av dom. Ändå. Ibland. Tror jag att det ska funka. Det skulle vara så mycket enklare. Då. Om jag gillade det där kollektiva valet. Valde det där som alla andra gör. Utan att reflektera. Bara vara nöjd. Det är inte så. Kan man va tonåring hela livet. Jag tror det. Vill känna mig fri. Alltid. Kanske är det på grund av vem jag är. Kanske är det på grund av mitt stjärntecken. Kanske är jag född i fel land. Hur det än är så är det som det är. Och inte har jag någon lust att skänka mitt liv åt eviga kamper... Mitt liv är lätt att leva liksom. Inte tillhör jag någon kollektiv offeridentitet. Nej tack till det kollektiva självmordet.

Min bror skrev till mig för ett tag sen hur han uppfattade mig... Han skrev:
Anna är omtänksam. Då menar jag inte bara mot oss och sina vänner, utan mot uteliggaren, blomman, trädet, den ensamma papperskorgen i parken. Vad jag menar är att hon har en plats i sig själv och sitt hjärta för alla på något konstigt vänster. Brukar för det mesta ta sig tid till att prata eller lyssna en stund.
Vardagshjälte! vad jag menar är att hon alltid kan låna ut en hundring, kan bjuda på mat om det krisar och viktigt är att hon alltid lånar ut musik när man vill. Det är bra! Sådana små men viktiga saker.
Egen. Med det menar jag att hon är sin egen person. Helt skapt av erfarenheter osv. Aldrig något som e fabricerat eller så. Jävligt äkta på något vis. Det e skönt för det är tyvärr inte så vanligt!
Anna är en väldigt god vän.

När jag läser det blir jag varm i hjärtat. Jag vet hur jag vill vara och det är precis så där. Egen. Omtänksam. Vardagshjälte! Har mitt eget tempel. Med en massa sköna stunder. Alla ni som vågar gå med anden genom era kroppar. Vi är så mycket mer än bara hjärnor. Glöm inte det. Låt kroppen leva med er inte emot er.

Saknar dig Erica. Hoppas vi ses snart...