acompassion

Dagens kommentar. Liam. Einstein ni vet. Ankis son. Påväg hem från dagis. På stadsbussen med mamma. Då undrar han. "Mamma, när man har så där ont i hjärtat är det för att man är sjuk eller är det att för att man längtar så mycket hem?" Liam är fin. Han är kärlek. Han tycker om Ankis rumpa också. Men mest tycker han om att lyfta upp den lite ibland.

Söndag förmiddag. Har just drabbats av det jag gillar minst. Obeslutsamhet. Är det någon som har trick för hur man inte stannar kvar i det? Och inte gör något. Till slut. Det blir ofta så för mig. Känner mig lite arg också. Också lite ensam. Arg på en situation. Där någon i panik försöker förminska min handlingsfrihet. På bekostnad av andra människors välbefinnande. Detta på grund av rädsla. Vet inte men rädsla för nya saker. Rädsla för misslyckande. Rädsla för en så kallad tillsynsorganisation. En organisation som arbetar för att människan inte ska behöva ta så mycket ansvar själv. Ibland iallafall. Det svenska samhällets "medberoende-syndrom". Jag blir trött. Jag blir frustrerad.