acompassion

Till en människa styrd av sina rädslor....

Jag ser livet klibba sig fast

Bli kletigt och slemmigt

Det är inte mitt liv det är ditt

Du gör vad som helst, säger din mun

Kletet stelnar till

Hur ska jag hjälpa dig

Här, ta trasan alla får använda den

Du blir ren jag lovar

Munnen upprepar; jag gör vad som helst

Handen är still

Slemmet mjuknar

Hittar nya vrår att ockupera

Din kropp börjar vänja sig

Vad som helst!

Kroppen krampar

Jag står och ser dig

Nära men ändå långt borta

Trasan faller till marken

Din mun tystnar

Du är kletig

Jag förstår att min sanning inte är din. Jag förstår att mina ord kan vändas till ditt försvar. Jag förstår att du inte vill något illa. Hur mycket jag än förstår så tar det inte bort smärtan i min mage av att se dig tyna bort i det ondas klor. Jag önskar av hela mitt hjärta att vi en dag ska ses innanför samma dörrar...